Hej hej Bloggen hallå!
Över lag tycker jag om mitt arbete, det är inte allt för ofta slentrian, man ställs rätt ofta inför nya utmaningar och frågeställningar. Jag kan hela tiden lära mig nya saker och leka detektiv och om jag har tur kan jag faktiskt också göra skillnad i någons liv.
Men det finns också dagar då jobbet inte är något vidare. Dagar då man ställs inför svåra val och bedömningar, för att inte prata om trubbel med att verkställa ens beslut när äntligen bedömningen är gjord. I dag var en sådan dag. Jag har sedan ungefär 11.00 arbetat med ett och samma ärende, en familj som är rädd och söker skydd från en person som har idkat både fysiskt och psykiskt våld och förtryck. Visst finns det ibland hjälp att få om man inte är så stor familj eller inte har någon pojke i åldern att man kan misstänkas vara en "förtryckande och farlig man".
Jag blir förfärad när jag ringer alla de kvinnojourer som finns i Göteborg med omnejd och får antingen svaret att de har fullt/ kan inte ta emot så stor familj/ta emot en 17-årig pojke med sin mor och systrar. Finns det verkligen beredskap för att kunna skydda våra medborgare? Kan socialtjänsten verkligen vara det yttersta skyddsnätet för människor i behov? Vem kan hjälpa när socialtjänsten inte lyckas ordna fram skydd?
Svaret är att som tjänsteman inom socialtjänsten får jag inte misslyckas . Jag ÄR det yttersta skyddsnätet och bara MÅSTE se till hitta lösning på problemen.
I dag är första gången på många, många år... tror nog det är minst femton år sedan jag bet på naglarna men jag gjorde det idag... av stress och maktlöshet.
Min arbetsdag slutar 16.30 egentligen. Idag kunde jag inte åka hem förrän timmar efter det, för även om jag har hunnit se och höra mycket under mitt arbete som socionom, räknas numera till de erfarna och kunniga, kan jag inte lämna en familj åt sitt öde bara för att alla dörrar verkar stängas framför en. Min älskade make fick sitta i närmare en timme utanför mitt jobb innan jag var färdiga med de sista detaljerna i att få allt att klaffa kring denna familjen, att kunna gå hem och veta att de var skyddade under helgen och hade vad de behövde.
I kväll känner jag mig sliten och urlakad, som en trött gammal disktrasa! Jag är välsignad med en man som älskar mig, som inte är elak med mig på något sätt och dessutom har förståelse för att mitt jobb suger musten ur mig vissa dagar och ger mig det utrymme jag behöver för mig själv, för att få jobbet ur mitt huvud.
Tjillivippen från en urlakad Caramel
Över lag tycker jag om mitt arbete, det är inte allt för ofta slentrian, man ställs rätt ofta inför nya utmaningar och frågeställningar. Jag kan hela tiden lära mig nya saker och leka detektiv och om jag har tur kan jag faktiskt också göra skillnad i någons liv.
Men det finns också dagar då jobbet inte är något vidare. Dagar då man ställs inför svåra val och bedömningar, för att inte prata om trubbel med att verkställa ens beslut när äntligen bedömningen är gjord. I dag var en sådan dag. Jag har sedan ungefär 11.00 arbetat med ett och samma ärende, en familj som är rädd och söker skydd från en person som har idkat både fysiskt och psykiskt våld och förtryck. Visst finns det ibland hjälp att få om man inte är så stor familj eller inte har någon pojke i åldern att man kan misstänkas vara en "förtryckande och farlig man".
Jag blir förfärad när jag ringer alla de kvinnojourer som finns i Göteborg med omnejd och får antingen svaret att de har fullt/ kan inte ta emot så stor familj/ta emot en 17-årig pojke med sin mor och systrar. Finns det verkligen beredskap för att kunna skydda våra medborgare? Kan socialtjänsten verkligen vara det yttersta skyddsnätet för människor i behov? Vem kan hjälpa när socialtjänsten inte lyckas ordna fram skydd?
Svaret är att som tjänsteman inom socialtjänsten får jag inte misslyckas . Jag ÄR det yttersta skyddsnätet och bara MÅSTE se till hitta lösning på problemen.
I dag är första gången på många, många år... tror nog det är minst femton år sedan jag bet på naglarna men jag gjorde det idag... av stress och maktlöshet.
Min arbetsdag slutar 16.30 egentligen. Idag kunde jag inte åka hem förrän timmar efter det, för även om jag har hunnit se och höra mycket under mitt arbete som socionom, räknas numera till de erfarna och kunniga, kan jag inte lämna en familj åt sitt öde bara för att alla dörrar verkar stängas framför en. Min älskade make fick sitta i närmare en timme utanför mitt jobb innan jag var färdiga med de sista detaljerna i att få allt att klaffa kring denna familjen, att kunna gå hem och veta att de var skyddade under helgen och hade vad de behövde.
I kväll känner jag mig sliten och urlakad, som en trött gammal disktrasa! Jag är välsignad med en man som älskar mig, som inte är elak med mig på något sätt och dessutom har förståelse för att mitt jobb suger musten ur mig vissa dagar och ger mig det utrymme jag behöver för mig själv, för att få jobbet ur mitt huvud.
Tjillivippen från en urlakad Caramel
Kära Caramel! Så tufft det låter! Det är bra att du får den förståelsen du behöver!
SvaraRaderakram, Anja
Det måste ta på krafterna att ha ett sådant jobb. Vilket ansvar du har.
SvaraRaderaJag förstår att du känner dig som en urvriden disktrasa. Det hade jag också gjort med ett sådant ärende. Jag hoppas verkligen att du kan samla nya krafter under helgen.
Tur att din man är så förstående. Han kanske kan du få dig att glömma jobbet under helgen.
Ha det gott och mys med katterna.
Ja emellanåt är mitt jobb tufft som tusan, men det är det värt när ens slit faktiskt gör skillnad för någon som behöver hjälp.
SvaraRadera