torsdag 29 september 2011

Ny utmaning

Det har tillkommit en ny utmaning för Elias, nämligen tandborstning. Än så länge gillar Elias den utmaningen så vi hoppas det fotsätter på det viset.


 Det är inte den enklaste saken att hitta av munnen


Borsta, borsta borsta.....

 ...både fram och bak....

måndag 26 september 2011

Utnyttja ytor maximalt?

Att vi idkar compact living vet nog de flesta, men att även kissarna verkar förstå det där med att nyttja de få ytor vi har till vårt förfogande maximalt, fick vi se häromdagen när vi klev utanför dörren en smått ruggig dag.

Lilla Bettan tycker sig ha hittat ett perfekt ställe att sussa på; det är vindstilla, mjukt och regnskyddat.

Kan väl inte direkt påstå att vi är överförtjusta att hon fick för sig att sova i barnvagnen, men jag antar att vi skyller oss själva om vi inte täcker för tillräckligt. Vilket vi blivit väääldigt mycket bättre på sedan denna upptäckten.







söndag 25 september 2011

Bubbel

Finns det något mer smittsamt än att höra barnaskratt? 

I dag lyckades vi fånga lite bus med videokameran.

fredag 23 september 2011

Två år med Tyson

I går var det två år sedan jag hittade en plaskvåt desperat liten kattunge vid busshållplatsen. Här har jag klippt ihop några av de filmklipp vi har av honom.




Med hopp och önskan om många fler tossiga år med det lilla grå yrvädret!

söndag 18 september 2011

Lite kämpig helg

I helgen har Elias pendlat mellan skratt och gråt, prat och illvrål. Han har haft det riktigt jobbigt med tänderna som spökar nu när tandsprickningen tagit fart.

Han sover oroligt med många fler uppvak och mer gnäll än vi är vana vid. Inte heller är vilan på dagen någon direkt återhämtning då han verkar vara lite för orolig för att kunna sova. Enda möjligheten har varit när mamma legat och sovit bredvid honom så helgen har varit väldigt loj.

Vi har testat att ge honom flytande alvedon till natten men resultatet har varit varierande.

Den lilla kraken är blå i tandköttet i överkäken så tydligen börjar tänderna att köra med honom där också. Han gnager på allt och tittar på en med en bedjande blick om att ta bort det onda och man känner sig så otroligt hjälplös.

Tur att vi ska till BVC nu till veckan, kanske kan de hjälpa honom med något annat och kanske en och annan valium till mamma. Skämt åsido, så hoppas jag att de kan hjälpa honom med något mer än alvedon.

Men för att detta inlägget inte bara ska bli ett inlägg om tråkigheter så tänkte jag passa på att berätta om en väldigt positiv grej vi fick vara med om i torsdags.

Elias har får komjölksproteinfri kost förskrivet från Barn- och ungdomsmedicinska mottagningen i Lerum och första månadsleveransen skulle komma till oss på onsdagen men inget paket dök upp. Lite smått panikslagen ringde jag till företaget som skulle leverera ersättningen på torsdagmorgonen just efter 08 då jag bara hade en portion kvar av det jag hade hemma.

De hade tydligen missat att packa och skicka varorna och lade dem därför på en budbil så att det skulle vara vid vår ytterdörr innan lunch. 10.45 knackar det på dörren och då kommer ett bud med en hel månads förbrukning av ersättningen!

Starkt jobbat säger jag bara! Så skönt att det fortfarande finns företag och människor som faktiskt rättar till sina misstag så att den enskilde inte blir drabbad. Nutramigen är en beställningsvara på apoteken så är det minst en dags väntan om man beställer själv. Det känns otroligt tryggt att nu har vi en hel månads förbrukning hemma!

onsdag 14 september 2011

Hungrig som ett lejon?


Nä, bara lite tandsprickningsbesvär. =)

tisdag 13 september 2011

Upptäckten av leksaker

Det är först nu på sista tiden Elias egentligen upptäckt det där med leksaker och att de faktiskt går att använda.

Han fick redan i somras jättefina mjuka leksaker av faster Maria och det är egentligen bara skallran med lejonet på han tidigare visat något som helst intresse av förrän nu.

Den mjuka gossiga kaninen är bra att ha till mycket.

Att bita i nosen till exempel...

... eller spana in rumpan på.

Men så i dag började han intressera sig av kaninen i hatten som också är en speldosa....


Snart får vi nog knalla in på det där stora varuhuset fullt med barnleksaker och då kan vi nog vara glad över att Elias än så länge är för liten för att förstå att det är som att kliva in i paradiset med alla leksaker på hyllorna.

måndag 12 september 2011

Sittvagn

Nu har vi så smått börjat använda sittinsatsen till vagnen och det verkar gå bra att sova i den också. Med en gossig fleeceoverall och en åkpåse har vi nog höstens  ute-utstyrsel räddad för lilleman! :)

torsdag 8 september 2011

Funderingar.....

...på att ibland blir det inte som man tänkt sig.

För ett par dagar sedan var jag till en sjukgymnast för att få lite hjälp med mina onda armar, axlar och nacke som börjat att spöka för mig igen nu när jag bär en del på Elias. Jag hade tänkt mig att få hjälp med att knåpa ihop ett hemmaträningsprogram så att det åtminstone inte blir värre än det är.

Sjukgymnasten tyckte att jag kunde ju köpa "sådandär tränings-DVD" och köpa en yogaboll att sitta på när jag tittar på tv. Sjukgymnasten undrade också om det var nödvändigt att bära runt på min son!?? 

Ehhh. vad??? tänkte jag stilla... Alltså man brukar inte gå till en sjukgymnast om man klarar av vanlig träning. Det är inte så att jag tänkte att ett sjukgymnastbesök är en billigare variant än att sätta ihop ett träningsprogram med en personlig tränare som man kan boka på gymmen nuförtiden.

Efter viss diskussion kring en del av problemet, vårt lilla trångbodda sovrum och dåliga ställningar att lyfta Elias ur spjälsängen som jag faktiskt inte kan ändra på, så kom sjukgymnasten på att jag kunde ju stretcha nacken!! Jovisst det kanske jag behöver, vad vet jag. Och sen så fick jag ett rött rehaband att träna mina biceps med.

Men något jag tyckte var märkligt, när jag fått smälta det mötet var att förutom att hela besöket kändes märkligt, så är det väl väldigt konstigt att sjukgymnasten inte gjorde någon fysisk undersökning av mina problemområden. Jag blev varken ombedd att visa var det gör ont eller visa hur min rörlighet är. Inte heller var sjukgymnasten intresserad av att följa upp mig utan "du kan ju ringa om det är något"

Nu några dagar senare har jag gjort de få övningarna och stretchövningarna jag fick och har fått ondare än tidigare. Det hade jag inte alls räknat med!

Jag funderar på hur man ska gå vidare nu, ringa samma vårdcentral och be att få träffa en annan sjukgymnast?? Det kan ju förvisso upplevas som ganska provokativt. Eller ska man kontakta en sjukgymnast någon annanstans?

Hepp hepp!

onsdag 7 september 2011

Lite bus med pappa

Nu har jag äntligen fått kläm på det här med att konvertera filmerna vi tar med vår videokamera så att de kan laddas upp här.

Här kommer en liten snutt till på vår lilla juvel som filmades för någon vecka sedan.

tisdag 6 september 2011

Gungeligung

Vilken fart Elias har börjat att få när han gungar sig i babysittern. Han blir nästintill manisk i sitt sparkande.




Kan just tänka mig att en  hoppgunga skulle göra succé här om någon månad när han blivit lite stadigare i rygg och nacke.

måndag 5 september 2011

Nya bilder

Utanför fönstret öser regnet bokstavligen ner. Under senaste dygnet har det kommit närmare 44 mm regn. Vår nedfartsväg är översvämmad. Vad passar då bättre än några dagsfärska foton på lilleman, vår solstråle?

Myspojke

Vojne, vojne....

Kämpar och försöker vända på sig
Ganska nöjd och belåten
Snackar lite med mönstret på filten

Vilar lite mellan försöken
Oh yeah, snart är det dags
   
Plötsligt händer det.... från mage till rygg på egen hand

fredag 2 september 2011

Sömn, en liten stilstudie

Tiden verkar redan vara förbi när Elias ligger snällt och stilla och sover på rygg.

Han verkar brås på sin mor som allra helst sover på magen med ett ben uppdraget, men eftersom det inte är direkt jättelämpligt att små barn sover på magen så försöker vi bulla upp under honom så att det bara blir sidoläge.






torsdag 1 september 2011

En liten fundering kring bussföraryrket

Häromdagen hörde jag på radion ett inslag som handlade om att man inom en viss tidsperiod, tror det var fem eller tio år behöver man anställa en hiskelig massa bussförare för att man planerar att utöka kollektivtrafiken inom hela VG-regionen ( tror jag att det var i alla fall). Ett av problemen som lyftes i inslaget var att det är svårt att rekrytera bussförare då det klassas som ett lågstatusyrke.

Men hur konstigt är inte det då, egentligen? Samtliga av de bussförare jag åkt med sedan Elias kom till världen har visat att de inte förstått att vara bussförare är mer än bara sitta bakom ratten till ett stort fordon och släppa på och av människor lite då och då? Att vara bussförare är ett serviceyrke men det verkar många ha missat.

Idag när jag skulle åka från Gråbo med bussen så hade den stannat för långt från plattformen och jag kunde inte ta mig på på egen hand med vagnen så jag frågade föraren om han kunde hjälpa mig. Efter mycket suckande och rullande med ögonen så spände han loss sitt säkerhetsbälte och hjälpte mig att lyfta in vagnen. När jag tackade för hjälpen så muttrade han bara något ohörbart tillbaka.

När jag växte upp i norrländska glesbygden var bussåkandet en vardag för de flesta av oss. Jag minns  en av de väldigt rara bussförarna, tror han hette Lambert som vi ofta åkte med. Han var en alltid glad och vänlig herre som visste vad kundnöjdhet innebar. Det var aldrig snack om att inte hjälpa ens passagerare och aldrig att det muttrades när jag otaliga gånger släpade cykeln på bussen. Inte heller var det omöjligt för oss skolelever att få åka med trots att vi glömt våra färdbevis hemma. Han var stolt över att vara bussförare.

Så mitt förslag till att höja statusen på bussföraryrket är kort och gott att se till att förarna verkligen ser till att passagerarna får en trivsam resa, vara hjälpsamma mot de som behöver lite extra hjälp så att passagerarna kommer med ros i stället för ris och förarna kan vara stolta över vad de åstadkommer på sina arbetspass! Nöjda kunder och förare som är stolta över sitt jobb!

Behöver det vara svårare än så?