Funderingar.....

...på att ibland blir det inte som man tänkt sig.

För ett par dagar sedan var jag till en sjukgymnast för att få lite hjälp med mina onda armar, axlar och nacke som börjat att spöka för mig igen nu när jag bär en del på Elias. Jag hade tänkt mig att få hjälp med att knåpa ihop ett hemmaträningsprogram så att det åtminstone inte blir värre än det är.

Sjukgymnasten tyckte att jag kunde ju köpa "sådandär tränings-DVD" och köpa en yogaboll att sitta på när jag tittar på tv. Sjukgymnasten undrade också om det var nödvändigt att bära runt på min son!?? 

Ehhh. vad??? tänkte jag stilla... Alltså man brukar inte gå till en sjukgymnast om man klarar av vanlig träning. Det är inte så att jag tänkte att ett sjukgymnastbesök är en billigare variant än att sätta ihop ett träningsprogram med en personlig tränare som man kan boka på gymmen nuförtiden.

Efter viss diskussion kring en del av problemet, vårt lilla trångbodda sovrum och dåliga ställningar att lyfta Elias ur spjälsängen som jag faktiskt inte kan ändra på, så kom sjukgymnasten på att jag kunde ju stretcha nacken!! Jovisst det kanske jag behöver, vad vet jag. Och sen så fick jag ett rött rehaband att träna mina biceps med.

Men något jag tyckte var märkligt, när jag fått smälta det mötet var att förutom att hela besöket kändes märkligt, så är det väl väldigt konstigt att sjukgymnasten inte gjorde någon fysisk undersökning av mina problemområden. Jag blev varken ombedd att visa var det gör ont eller visa hur min rörlighet är. Inte heller var sjukgymnasten intresserad av att följa upp mig utan "du kan ju ringa om det är något"

Nu några dagar senare har jag gjort de få övningarna och stretchövningarna jag fick och har fått ondare än tidigare. Det hade jag inte alls räknat med!

Jag funderar på hur man ska gå vidare nu, ringa samma vårdcentral och be att få träffa en annan sjukgymnast?? Det kan ju förvisso upplevas som ganska provokativt. Eller ska man kontakta en sjukgymnast någon annanstans?

Hepp hepp!