I torsdags afton kom vi änligen "hem". Ja nu är vi hemma hos mina föräldrar och kopplar av. På morgonen lämnade vi vår mysiga lilla stuga i Sillre för att åka någon mil till den thailändska paviljongen i Utanede i Jämtland.
Måste erkänna att det var lite surrealistiskt att se en prålig thailändsk byggnad mitt i den jämtländska landsbygden. Men så var det. Mitt i en liten skogsdunge reste sig ett gyllene torn från en vit och glittrande byggnad, som var så malplacerad.
Att vandra omkring i den lilla parken med dammar och de slingriga grusade gångarna mot paviljongen var så rogivande. Att de utformat hela platsen enligt Feng Shui märktes verkligen med den stillhet som hela platsen utstrålade.
Hela platsen gav en otroligt stillsam och harmonisk känsla, grusgångarna var inte raka utan slingrade sig fram med effekten av att energierna mot paviljongen stannade av och skapade ro.
Enligt thailändsk tro och tradition så bygger man ett litet andehus till andarna som bor på området där man väljer att uppföra en byggnad. På så sätt försöker man försäkrar sig om att de andar som bott på området inte blir onda och förbannar byggnaden/skapar dåliga energier. Det är inte helt ovanligt att dessa andehus är små kopior på de byggnader som de fört upp. Något som var viktigt gällande dessa andehus var att de får aldrig komma i skuggan av den uppförda byggnaden, vilket gör att placeringen av andehuset sker med stor omsorg.
Hade jag inte vetat bättre så hade jag trott att det är ett exotiskt tempel vi hittat, men den enda "budda" som fanns på området var undertecknad som poserade lite framför en av ingångarna. Paviljongen är nämligen uppförd till minne av Kung Chulalongkorn av Siam som i slutet av 1800-talet varit på besök i Jämtland.
Resten av vår resa hem till Kåge förflöt tämligen stilla annars, förutom lite väl stilla för min smak när vi lämnade Umeå. Då tyckte jag att vi var nästan hemma och att köra 88 på 90-väg var på tok för långsamt. Fick bita mig i tungan många, många gånger för att inte gräla på min kära make för att han höll hastighetsbegränsningarna.
Till slut så kom vi hem till mina föräldrars hus och välkomstkommitén kom stormande... både skällande och glatt gnyende. Aya är valpen som skällde på oss då hon inte kände igen oss, men när Moa gnydde glatt över att få träffa oss igen, då gjorde Aya ett lappkast och välkomnade oss som om vi alltid levt nära henne.
Tjillivippen från Caramel och älsklingen som nu är i min kära mors omsorg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar