Hej hej Bloggen hallå!
I afton har det sprungits blodomloppet här Göteborg.
Det var ett gäng hurtiga själar från mitt jobb som var anmälda och sprang, bland annat min praktikant Mikaela. Nu när jag börjat springa så kanske jag kan vara med nästa vår!!
Men hur som helst har jag i afton funderat på att kanske börja om att ge blod. Jag var ju aktiv blodgivare under många år, men tog en paus för ett antal år sen för att jag var inne i en period jag inte mådde så bra. Men nu mår jag bättre än på många år och borde kanske börja om att ge med mig blod.
Älsklingen frågade mig nyss, apropå mina funderingar på att börja om, hur jag kan ha varit blodgivare och så pass stickrädd som jag faktiskt är. Många i min närhet vet hur hysteriskt panikslagen jag var förr när det skulle tas blodprov.
I ärlighetens namn var jag åtminstone 25 år fyllda innan jag vågade gå för provtagning utan att ha med någon som höll mig i handen. Men att jag blev blodgivare är av helt egoistiska skäl (även om resultatet gynnar någon i behov) Jag ville helt enkelt träna bort min stickrädsla.
Har jag lyckats? Tja, kanske lite... jag klarar av att gå på egen hand för provtagning. Men i höstas när mitt finger skulle lokalbedövas och sprättas upp av doktorn på Axessakuten för att jag hade en infektion som inte ville ge med sig, då behövde jag allt älsklingens moraliska stöd. Han fick lämna allt han hade för sina händer på jobbet för att komma och hålla mig i handen!
Vilken underbar man jag har!! Han är helt enkelt bäst!!
Nåväl, åter till frågan om man borde börja om att ge blod. Ja jag tror det, men först måste jag fråga min doktor på Sahlgrenska för klartecken först!
Tjillivippen från en altruistisk Caramel *fniss*
I afton har det sprungits blodomloppet här Göteborg.
Det var ett gäng hurtiga själar från mitt jobb som var anmälda och sprang, bland annat min praktikant Mikaela. Nu när jag börjat springa så kanske jag kan vara med nästa vår!!
Men hur som helst har jag i afton funderat på att kanske börja om att ge blod. Jag var ju aktiv blodgivare under många år, men tog en paus för ett antal år sen för att jag var inne i en period jag inte mådde så bra. Men nu mår jag bättre än på många år och borde kanske börja om att ge med mig blod.
Älsklingen frågade mig nyss, apropå mina funderingar på att börja om, hur jag kan ha varit blodgivare och så pass stickrädd som jag faktiskt är. Många i min närhet vet hur hysteriskt panikslagen jag var förr när det skulle tas blodprov.
I ärlighetens namn var jag åtminstone 25 år fyllda innan jag vågade gå för provtagning utan att ha med någon som höll mig i handen. Men att jag blev blodgivare är av helt egoistiska skäl (även om resultatet gynnar någon i behov) Jag ville helt enkelt träna bort min stickrädsla.
Har jag lyckats? Tja, kanske lite... jag klarar av att gå på egen hand för provtagning. Men i höstas när mitt finger skulle lokalbedövas och sprättas upp av doktorn på Axessakuten för att jag hade en infektion som inte ville ge med sig, då behövde jag allt älsklingens moraliska stöd. Han fick lämna allt han hade för sina händer på jobbet för att komma och hålla mig i handen!
Vilken underbar man jag har!! Han är helt enkelt bäst!!
Nåväl, åter till frågan om man borde börja om att ge blod. Ja jag tror det, men först måste jag fråga min doktor på Sahlgrenska för klartecken först!
Tjillivippen från en altruistisk Caramel *fniss*
Kära Caramel! Om det inte finns några medicinska hinder är det väl toppen att ge blod - det tycks vara brist på blod på SU.
SvaraRaderaEfter som jag är lös och ledig så kanske kan jag komma och hålla lilla tassen nästa gång de närmar sig med sina låååånga och tjocka nålar...
Hälsningar från lika altruistisk Anja ;))!