I går fick man sannerligen bekänna färg. Stort sett direkt efter att jag skrivit ett par rader om Kaisersmarrn (tycker fortfarande att det är roligt att uttala) ända till efter att det blivit mörkt spenderade vi tiden utomhus för att bekämpa snön.
Det oundvikliga kunde inte längre skjutas upp, utan det var bara att pälsa på sig och klättra upp på stegen och börja. Det var alltså dags för denna vintersäsongs första takskottning. Förra året hade älsklingen för ont i sin axel för att kunna skotta, i år är han för nyopererad så det var bara att klättra upp och hysta snö, gravid eller inte.
Snacka om att man var trött i armar och axlar när hustaket och förrådstaket började att vara tomma och vi gick in för lite middag.
Vad ska man ha skotthjälp till, när denne inte svarar i telefonen på hela dagen? Ett stort svart moln som svävade över våra huvuden i går var, att bonden som lovat att hjälpa oss med nedfarten och gårdsplanen nu när älsklingen inte får skotta och jag är gravid, inte svarade i sin telefon på hela dagen så efter middagen, trots värkande kropp så bar det åter igen ut för någon timmas ytterligare skottande.
Det kändes som det inte fanns några andra val då vi idag på förmiddagen hade tid i Alingsås för rutinultraljud. Lilla pyret är nu 20 veckor, fortfarande lika yster där den bor i magen, och vi är halvvägs igenom graviditeten. Allt såg bra ut och barnmorskan var nöjd med sina mätningar. Dessvärre så hade pyret ingen lust till att medverka till att mamma och pappa skulle få stilla sin nyfikenhet om vilket kön han/hon har. Men det viktigaste är ju att pyret är frisk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar