Den smärtsamma sanningen om att vara kattägare

Hej hej Bloggen hallå!

Nog för att våra underbara små missar ger mycket kärlek och är till största delen ett väldigt positivt tillskott i våra liv, det kan också vara tämligen smärtsamt också.

Att älsklingen och jag ofta är ute i skog och mark med vår kattdam Bettan är ingen hemlighet och så även igår afton.

Vi tänkte gå bort till sjön och kolla in lite kantareller som vi såg som pyttepyttesmå för några veckor sen, självklart ville Bettan gå med. Inte tänkte vi så mycket på att hon jamade mer än vanligt när vi var ute i skogen och hade en väldigt gnällig ton heller.

När vi vände om, så hörde vi en annan katt jama väldigt ömkligt i ett av buskagen... Jaha, Ares följde efter oss trots allt tänkte vi, men det var inte Ares utan den stora grå elaka katten som bet Bettan i baken förra hösten och som Ares slogs med utanför kattluckan.

Det var alltså den katten Bettan haft vittring på och protesterat ljudligt mot att fortsätta in i hans revir, under vår promenad. Bettan gick i en stor vid båge åt andra hållet, för att undvika katten för att sen ta sig ner till skogsvägen som vi stod och väntade på henne på.

Då anföll fanskapet till elaka katten vår Bettan, som ilsket skrikande/fräsande/morrande klättrade i panik upp i en hög björk. Den grå katten var på god väg att klättra efter henne när mina skyddsinstinkter fick mig att rusa över det leriga hala diket för att jaga bort katten. Det resulterade i att jag halkade i leran, såklart, men under andra försöket så kom jag upp och kunde skrämma iväg det grå eländet.

Efter en massa lock och pock så började vår lilla Bettan att klättra nerför björkstammen igen och jag kunde tryggt ta och bära henner ut ur skogen. Den lilla tvisten på det hela är att i vanliga fall gillar inte vår Bettan att bli buren, men igår ville hon inte kliva ner förrän vi hade lagt ungefär halva sträckan tillbaka hem bakom oss.

Under vår promenad hem kände jag hur det gjorde riktigt ont i knäet efter min lilla halktur i leran och det värker fortfarande så nu hoppas vi att det bara är någon liten sträckning som går över efter helgen eller så.


Resten av kvällen spenderade Bettan i vår närhet, var inte allt för sugen på att lämna hemmets trygga vrå mer än att sätta sig ute på sin lilla trappa vid kattluckan.


Tjillivippen från en smärtsam Caramel