Hej hej Bloggen hallå!
Som det framgår av mitt tidigare inlägg är jag inte så himla kry för tillfället men jag bestämde mig ändå för att åka till jobbet i morse, det var ju midsommarlunch idag ju! Dessutom brukar jag ju vara duktig på att bita ihop och härda ut.
Inom den stadsdel jag arbetar, finns det ett naturskönt område nere vid havet som heter Välen. Det var där vi skulle avnjuta midsommarlunchen i år. På vårt morgonmöte väckte jag funderingen om det kommer att serveras något annat än sill, då jag inte gillar det. Vi kom fram till att det borde nog serveras något annat så jag struntade i att köpa rostbiff och ta med.
När det väl var dags att borda sig, så hade hon som var köksansvarig införhandlat lite skinka till oss icke-sill-ätare, och en burk Bullens Pilsnerkorv till E, som är rätt tetig i maten. Som vanligt blir det kö till maten och fru C ställde sig snällt i kön som alla andra. Innan jag ens kom fram till att ta mig en tallrik så var den lilla skinkan som var inköpt slut!! Alla jäkla sill-ätare hade också roffat åt sig skinkan och kvar var endast potatis, gräddfil och gräslök.
Då hände det mest oväntade!! Stora tårar börjar trilla nedför mina kinder och jag går och sätter mig igen! Uschiamej vad pinsamt att börja stortjuta för detta! Men när jag är sjuk är jag överdrivet känslig och det var alltså bristen på skinka som fick bägaren att rinna över, eller rättare sagt flöda över och nedför mina kinder.
Under lite mer normala fall, tror jag att jag kan hantera motgångar lite bättre och med aningens mer värdighet! Men å andra sidan... om lite skinka är vad jag har att gråta över i mitt liv, då kan inte mitt liv vara så tokigt ändå. Jag menar, vad är väl lite skinka i det stora hela?
Jo förresten, visst fick jag i mig lite lunch också. Söta rara Ylva ordnade så att E delade med sig av sin burk Bullens pilsnerkorv.
Väl tillbaka på kontoret så packade jag bara ihop och gick hem. Om skinka får mig att gråta, då är jag inte i form för socialt arbete heller.
Tjillivippen från en överkänslig Caramel
Som det framgår av mitt tidigare inlägg är jag inte så himla kry för tillfället men jag bestämde mig ändå för att åka till jobbet i morse, det var ju midsommarlunch idag ju! Dessutom brukar jag ju vara duktig på att bita ihop och härda ut.
Inom den stadsdel jag arbetar, finns det ett naturskönt område nere vid havet som heter Välen. Det var där vi skulle avnjuta midsommarlunchen i år. På vårt morgonmöte väckte jag funderingen om det kommer att serveras något annat än sill, då jag inte gillar det. Vi kom fram till att det borde nog serveras något annat så jag struntade i att köpa rostbiff och ta med.
När det väl var dags att borda sig, så hade hon som var köksansvarig införhandlat lite skinka till oss icke-sill-ätare, och en burk Bullens Pilsnerkorv till E, som är rätt tetig i maten. Som vanligt blir det kö till maten och fru C ställde sig snällt i kön som alla andra. Innan jag ens kom fram till att ta mig en tallrik så var den lilla skinkan som var inköpt slut!! Alla jäkla sill-ätare hade också roffat åt sig skinkan och kvar var endast potatis, gräddfil och gräslök.
Då hände det mest oväntade!! Stora tårar börjar trilla nedför mina kinder och jag går och sätter mig igen! Uschiamej vad pinsamt att börja stortjuta för detta! Men när jag är sjuk är jag överdrivet känslig och det var alltså bristen på skinka som fick bägaren att rinna över, eller rättare sagt flöda över och nedför mina kinder.
Under lite mer normala fall, tror jag att jag kan hantera motgångar lite bättre och med aningens mer värdighet! Men å andra sidan... om lite skinka är vad jag har att gråta över i mitt liv, då kan inte mitt liv vara så tokigt ändå. Jag menar, vad är väl lite skinka i det stora hela?
Jo förresten, visst fick jag i mig lite lunch också. Söta rara Ylva ordnade så att E delade med sig av sin burk Bullens pilsnerkorv.
Väl tillbaka på kontoret så packade jag bara ihop och gick hem. Om skinka får mig att gråta, då är jag inte i form för socialt arbete heller.
Tjillivippen från en överkänslig Caramel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar