En liten tillbakablick

Hej hej Bloggen hallå!

På sista tiden har jag funderat. En hel del faktiskt! Mycket av mina tankar har handlat om jobbet och jag har kommit fram till att branden i juni och dess efterföljande period av kaos och förvirring har varit fruktansvärt jobbig men ack så nyttig för mig och kanske just vad jag behövde.

Före branden gick jag liksom på tomgång och tyckte att jobbet var väldigt slentrianmässigt och inte direkt utmanande. Man gick till samma kontorsrum dag ut och dag in, träffade en oändlig ström av människor i behov av hjälp. Hade det inte varit för mina goa arbetskamrater hade jag nog inte släpat mig till jobbet.

Men så kom branden.... Slentrian byttes mot kaos och förvirring. Vi hystes ytterst provisoriskt in i lokaler lite här och var i stadsdelen. Delar av min enhet fick tränga in oss på stadsdelskontoret, där vi och våra klienter inte direkt var jättevälkomna. Ett helt gäng av oss fick tränga ihop oss en liten, liten datasal med tröga datorer och minimala bord i ett försök att få verksamheten att fungera. Det fungerade väl sådär. Utförde vi kvalificerat socialt arbete? Tveksamt.

Allt detta stal enorma mängder med energi och efter en välbehövlig semester har jag återigen fått eget rum i nya provisoriska lokaler, med riktigt skrivbord och min gamla snabba dator. Allt detta som innan sommaren bara var självklart att ha, som också var en del av slentrianen, uppskattar jag enormt igen.

Har kommit på mig att tycka att det är roligt att gå till jobbet igen, att känna mening i att försöka att hjälpa människor som har problem. Lokalerna är inte det minsta anpassade efter vår verksamhet, de är faktiskt ganska sunkiga, men vi sitter i alla fall tillsammans som enhet igen. Som vår chef sade om lokalerna: "lokalerna är sunkiga men det är vårt sunk".

Tänk att det behövdes lite kaos och kris för att min arbetsglädje skulle återvända. Återigen så visslar jag där jag går den långa korridoren fram i de nuvarande lokalerna, och då kan det väl inte vara så illa?

Det är långt ifrån färdigt innan vi har de lokaler och hjälpmedel vi behöver men vi är på gång. Vi reser oss ur askan igen, som fågel Fenix!

Tjillivipen från en funderande Caramel