Elias operation

Med tio dagar tillgodo inom vårdgarantins 90 dagar från remiss från specialist till operation så fick Elias tid för sin operation.

Det är lite märkligt hur man ibland tar information som man får av sjukvården som rätt och riktig och att de vet vad de gör. Med denna erfarenheten i ryggen så vet jag bättre, tyvärr...

När Elias och jag var på Öron- Näsa- Halsmottagningen i Skene för konsultationen i mars så sa läkaren där att operation kommer att ske inom 6-8 veckor från den dagen vi var där och vi skulle läggas in. Vi fick mycket information om ingreppen redan på mottagningen och fick fylla i ett formulär med frågor kring Elias hälsa, mediciner och allergier och det blev ju en halv uppsats att skriva. De tog också venprover, utan bedövning på en jätterädd och ledsen kille. Denna provtagning har Elias pratat om många gånger under de tre månader som passerat och det är inget trevligt minne för honom. Han vill aldrig mera låna ut blod till doktorn.

Tiden gick och ingen tid för operation dök upp 6-8 veckor efter läkarbesöket, så jag ringde till Borås och köansvarig. Det är vårdgarantin om max 90 dagar som gäller så det var bara att vänta ännu mera.

Till slut kom kallelsen, på den stod det att Elias var välkommen till dagkirurgi onsdagen den 18 juni, ingen inläggning alltså. Ringde till de ansvariga igen och fick det bekräftat, att de var lättade över att Elias hunnit passera 3 år så de kan skicka hem honom samma dag, så dagkirurgi fick det bli.

Dagen  kom, som vi sett fram emot med både längtan, eftersom vi hört från andra föräldrar att deras barn blivit så mycket bättre efter sådana här operationer, men också fasa, de skulle ju söva och genomföra tre olika ingrepp. Elias var lyckligt ovetande om vad som väntade honom när vi åkte iväg.

Visst hade vi berättat för Elias att vi skulle åka till sjukhuset och doktorn där skulle ta bort vad gjort honom sjuk så ofta, men inte mer än så heller. Elias lekte med liv och lust i det stora väntrummet för dagkirurgins patienter. Ganska snabbt fick vi träffa doktorn som skulle utföra ingreppet.

Vi gick vidare till föberedelseavdelningen/lilla lekrummet enligt Elias. Där fick han lite mediciner och en blå långskjorta att ta på sig. Elias blev väldigt irriterad och frustrerad när han märkte att han började bli påverkad av medicinerna och tappade koordinationen och motoriken.

Snart var det dags för Elias och mig att gå in i operationssalen. Det var så mycket nytt och främmande att mammas famn var tryggast, men glöm att sköterskorna fick komma i närheten av hans armar för att sätta droppnål, så plan B fick det bli, att söva med gas.

Narkosläkaren fick Elias att ta djupa andetag av först lustgas, för att få en go känsla i kroppen innan sövningen genom att "be om hjälp att blåsa upp ballongen". Elias huffade och puffade blåste allt han kunde, sen ville samma doktor ha hjälp att blåsa bort det som luktade illa i masken (narkosmedlet) och med liv och lust blåste Elias några gånger innan han slocknade och det var dags för mig att lämna operationssalen. Då var klockan ganska exakt 10.00.

Ingreppet skulle ta 45 minuter så älsklingen och jag gick iväg för lite kaffe och mat. När det drog ut på tiden så började hjärnspökena att infinna sig, men 11.20 blev en av oss (jag) ombedda att komma till uppvaket.

Där låg vår lilla guldklimp och sussade så gott och det gjorde han ett bra tag innan han började stöka runt i sängen, sin vana trogen.Jag påtalade att jag tyckte att han såg väldigt svullen ut runt munnen men det fick jag ingen direkt respons på. Så han fick komma upp och mysa med mig i en fåtölj i stället. Det var  en väldigt sömndrucken liten herre som släpigt sa "mamma jag vill åka hem..." men det fick dröja några timmar till. 

På eftermiddagen ville Elias gå och leka i lilla lekrummet igen och det fick han, och där fick pappa också vara med oss. Den lille hjälten var lite blek om nosen så han fick lite medicin mot illamående och vi lade oss att vila lite. Plötsligt hojtar han: -Jag vill ha päronhaggi(festis) och efter det fick Elias mera energi och piggnade till, så småningom fick vi åka hemåt.

Dagen efter uppvisar Elias typiska tecken på allergisk reaktion, prickig och rejält rödflammig i ansiktet så jag ringde till sjukhuset för att luska vad han fått i sig som jag inte kunnat kontrollera och jag fick en fullständig förteckning över läkemedel han fått under operationen. 

Efter lite detektivarbete så visade det sig att narkosmedlet Propofol är baserat på sojaolja, samt att glukoset i glukosdropp kan vara utvunnet ur vete. Jag vet dock inte om Elias fick glukosdropp.

Jag funderar på om vi inte ska skriva ett klagomål till sjukhuset i Borås så de blir medvetna om bristen i deras rutin. En sojaallergiker har fått sojaolja injicerat rakt in i blodet och det hade kunnat gå illa om Elias varit riktig hyperkänslig på sojan. Trots att vi informerat personal skriftligt och flertalet gånger muntligt så utsattes Elias för sojaexponering.

Tydligen ska ska egentligen narkosläkaren träffa alla patienter och ta information från patient/föräldrar förstahand för att göra sin narkosbedömning. Det har inte skett i detta fallet.

Men vår lilla tappra herre mår oförskämt bra efter omständigheterna och vi kunde åka in till Lygnevi och fira lite midsommar och tog en tur med båten.