En liten fundering

Jag tror ju bestämt att kroppen talar om för oss när något saknas. Jag blir ibland löjligt sugen på spenatsoppa och då tror jag att det är järndepåerna som behöver påfyllning.

Men hur ska man tolka att jag är supersugen på kakdeg och drömmer hela nätterna om att baka och äta diverse bakverk?

Undra om det är husmodern i mig som behöver få vara lite kreativ och baka, eller om jag helt enkelt behöver avgifta mig på socker?

Hepp, hepp! Önskar er alla en fin dag!

Pretto-mamma?

 Nu har vi haft vår nya stavmixer i en vecka och jag kan bara säga att än så länge är vi jättenöjda. Att tillreda maten till Elias har helt klart blivit lättare. Den gamla trotjänaren hade börjat att ge upp så det var dags för en ny:

Mamma, klicka på bilden om du vill läsa mer om den

Häromdagen när jag pysslade på lite med Elias mat så kom jag att tänka på ett avsnitt på tv-serien Solsidan och Annas frustration och ångest över vissa överpretentiösa mammor i sin mammagrupp.

Vad som Anna i tv-serien har svårt med är dessa supermammor som har dyraste och senaste prylarna till sina barn och självklart gör all mat till barnet på egen hand och skulle aldrig drömma om att ge barnen helfabrikat. 

I mammagruppen jag tillhör så finns det mammor som väljer att köpa mat till sina barn, andra köper lite och gör lite och så jag då.... superpretton som självklart föredrar att göra all mat själv. Jag hoppas verkligen inte att de ser mig som sådan mamma i Solsidan, det är ju faktiskt lite av bekvämlighetsskäl jag gör all mat till Elias.

Det är ju inte helt enkelt att lusläsa innehållsförteckningarna på burkarna för att se att inte några mjölkprodukter gömmer sig någonstans i burken. Det hade ju varit enkelt om det bara stått mjölk på innehållsförteckningen men tydligen så har kärt barn många namn såsom, mjölkpulver, torrmjölkspulver, skummjölkspulver, gräddpulver, vassle, mjölkprotein, kasein, kaseinat, mjölkäggvita, mjölkalbumin och så vidare. Vill ju självklart inte att vår lilla ögonsten skall få i sig mjölkprodukter då han mår så mycket bättre utan.

Funderingar.....

...på att ibland blir det inte som man tänkt sig.

För ett par dagar sedan var jag till en sjukgymnast för att få lite hjälp med mina onda armar, axlar och nacke som börjat att spöka för mig igen nu när jag bär en del på Elias. Jag hade tänkt mig att få hjälp med att knåpa ihop ett hemmaträningsprogram så att det åtminstone inte blir värre än det är.

Sjukgymnasten tyckte att jag kunde ju köpa "sådandär tränings-DVD" och köpa en yogaboll att sitta på när jag tittar på tv. Sjukgymnasten undrade också om det var nödvändigt att bära runt på min son!?? 

Ehhh. vad??? tänkte jag stilla... Alltså man brukar inte gå till en sjukgymnast om man klarar av vanlig träning. Det är inte så att jag tänkte att ett sjukgymnastbesök är en billigare variant än att sätta ihop ett träningsprogram med en personlig tränare som man kan boka på gymmen nuförtiden.

Efter viss diskussion kring en del av problemet, vårt lilla trångbodda sovrum och dåliga ställningar att lyfta Elias ur spjälsängen som jag faktiskt inte kan ändra på, så kom sjukgymnasten på att jag kunde ju stretcha nacken!! Jovisst det kanske jag behöver, vad vet jag. Och sen så fick jag ett rött rehaband att träna mina biceps med.

Men något jag tyckte var märkligt, när jag fått smälta det mötet var att förutom att hela besöket kändes märkligt, så är det väl väldigt konstigt att sjukgymnasten inte gjorde någon fysisk undersökning av mina problemområden. Jag blev varken ombedd att visa var det gör ont eller visa hur min rörlighet är. Inte heller var sjukgymnasten intresserad av att följa upp mig utan "du kan ju ringa om det är något"

Nu några dagar senare har jag gjort de få övningarna och stretchövningarna jag fick och har fått ondare än tidigare. Det hade jag inte alls räknat med!

Jag funderar på hur man ska gå vidare nu, ringa samma vårdcentral och be att få träffa en annan sjukgymnast?? Det kan ju förvisso upplevas som ganska provokativt. Eller ska man kontakta en sjukgymnast någon annanstans?

Hepp hepp!